Almedalen är en happening i åsikter. En smältdegel av idéer och opinionsbildning. Mängder av människor tävlar om utrymmet, många som försöker nå fram med sitt budskap, betydligt färre lyckas. Själv tycker jag att det bästa med Almedalen är det som sker bortom schemalagda seminarier och programpunkter. Mötena och diskussionerna runtomkring. Att höra andras idéer, att skapa nya kontakter, att följa de nya strömningarna i debatten. Det gäller idag i stor utsträckning också miljödebatten.
Min förmiddag visar på ett av problemen med Almedalen, att flera intressanta programpunkter krockar. På grund av detta blev det bara en kort stund på Miljöaktuellt arenas utfrågning kring partiernas miljöpolitik Vart är den svenska miljö- och hållbarhetspolitiken påväg? Bland annat grillades politikerna av SNF:s tidigare ordförande Mikael Karlsson. Utfrågningen kom att behandla ett brett spektrum av olika miljöfrågor. Miljöpartiet var det ända parti som representerades av en partiledare, Åsa Romson. Inte helt förvånande var mitt intryck att just miljöpartiet – med en partiledare på hemmaplan – var de som gav det tydligaste och mest genomtänkta budskapet.
Under förmiddagen ordnade föreningen Jordens vänner ett seminarium med titeln Skogen idag och i framtiden – Ett globalt ansvar. Seminariet inleddes av forskaren Kenneth Hermele på en allt intensivare konkurrens om marken i ett globalt perspektiv, bland annat problemet med odling av gröda för bioenergi på bekostnad av livsmedel och avskogning. Ett intressant fokus på en fråga och konflikt som enligt Hermele kommer att bli allt mer brännande i framtiden. I en efterföljande diskussion, med representanter för Miljöpartiet och Folkpartiet samt LRF Skogsägarna, diskuterade man också den svenska skogen. Tyvärr blev den diskussionen något förenklad och fastlåst i den klassiska polariseringen mellan kalhygges bruk och kontinuitetsskogsbruk. En mer nyanserad, om vad begreppet kontinuitetsskogsbruk innebär mer specifikt och vilka andra alternativa skötselsystem som kan komma att vara aktuella i framtiden, saknades tyvärr helt. Man skulle också velat ha en vidare diskussion om vilken typ av åtgärder förutom avsättningar, som förstärkta hänsyn och restaurering, som kan vara intressanta. Politikerna tryckte på en utvecklad och tydligare skogsvårdslag medan LRF poängterade naturvård på mer frivillig basis hos mindre markägare. Även representanter för den ideella naturvården menade också att miljöproblematiken var större inom de stora bolagen, både i Sverige och internationellt.
Som sista programpunkt valde jag Svenska Jägare Förbundets politikerutfrågning Det vilda valet – om jakt och viltvård. En bra debatt med politiker som gav intrycket av att vara bra pålästa. Den behandlade allt från älgförvaltning till vapenlicensfrågor. Inte föga förvånande var dock den stora stötestenen vargfrågan. Här utmärkte sig Miljöpartiet och Vänsterpartiet genom ståndpunkten att politiker inte kan bestämma hur stor en livskraftig vargpopulation ska vara. ”På samma sätt som politiker inte kan bestämma matematiska samband”, som miljöpartisten Helena Leander uttryckte det. Det ska politikerna lämna till forskarna att avgöra.
Almedalsveckan, hela det stora spektaklet, går inte att beskriva med enbart politisk eller matematisk logik. Det är känslor, resonemang och idéer. Men jag gillar det.
Olof Widenfalk
Delägare Greensway
